När vi lämnade Aswan på måndagskvällen började det mörkna, solen hade gått ner och alla på däck började ordna till sina sovplatser, det var varmt och skönt i vinden och en märklig känsla infann sig. Det var bönestund och alla dessa vitklädda män, och andra också förättade sin bön där mellan väskor och lådor och människor som satt och åt. Mannen bredvid mig, hade mjuknat nu efter lite småprat som vi försökte oss på och helt plötslig flyttade han på några stora väskor så att vi fick plats med våra båda liggunderlag. Jättegulligt! Vi låg som packade sillar, fanns nästan inget golv att gå på om man ville det. Vi var 5 utlänningar vad jag kunde se, och resten var sudaneser på väg hem. Många var affärsmän som varit och köpt varit på inköptsresa till Cairo för att sälja i sina butiker. Mannen bredvid mig hade en shop i Karthoum berättade han. Alla var så trevliga och försökte prata med oss och berättade gärna om Sudan. Vi kände oss välkomnade och priviligerade som fick dela däck med alla dessa människor. Folk började somna och vi låg där och småpratade, David och jag, tittade på den fantastiska stjärnhimmlen ovanför oss och undrade om det var sant, om allt detta hände oss? Är det verkligt att vi ligger är och får uppleva denna nära gemenskap med alla dessa människor. Vi var jätteglada att vi inte tagit en hytt, utan valde att ligga på däck!!! Vi tycker det var absolut det bästa vi gjort! Inte den mjukaste sängen kanske, men vad gör det för en natt?!?
Morgontimmarna gick fort, och snart var vi framme i Wadi Halfa. Hela båtresan tog 17 timmar. Det som bekymrade oss var Dylan, motorcykelkillen från Schweiz, för när de körde på motorcyklarna på pråmen så i allt som hände så blev det så att han glömde sitt pass i motorcykeln och nu fick han inte komma i land i Sudan… Vi var inte glada att lämna honom på båten men vi kunde inget göra. Vi trodde det skulle ordna sig när pråmen kom men det blev tyvärr inte så. Nu har Dylan fått åka båten tillbaka till Aswan och hans Mc är i Wadi Halfa… med hans pass. Vi hoppas det löser sig, men vi vet inget ännu.
12 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar