OBESKRIVLIGT

Vet inte hur jag ska kunna beskriva detta dygn för er?! Vi har gjort ett uttåg ur Egypten till Sudan med den för overlanders ”berömda” båten på Nassersjön! Vi är fulla av intryck och av totalt förvirrade upplevelser blandat med en otrolig glädje att få vara med om detta hur vansinnigt tokigt det hela ändå varit. Kan man säga så tro? Jag vet inte, men det är så vi upplevt detta senaste dygn…
Vi vaknade på morgonen vid Nilens strand, åt vår frukost och njöt av den ljumma morgonluften och solens uppgång. Vi visste att vi hade en spännande men oundviklig dag framför oss, om vi ville komma till Sudan. Vi har läst många berättelser om den bedrövliga båten, och allt om kring själva utchekningen ur Egypten, men nu är det vår tur att se vad detta är! Vi förstod att det skulle bli en alldeles annorlunda dag på gott och ont.


Vi 7.45 åkte vi tillsammans, John och Johnatan i sin Landrover, Dylan på motorcykel och så vi i Syncra, till Trafikpolisen för att lämna in ”7x7 lappen” som sa att David inte gjort någon trafikförseelse och det egyptiska körtillståndet eller körkortet (vet inte riktigt vad det var). Där anslöt även Peterpan gänget, 8 motorcyklister från Finland. Så började den långa dagen med 1½ timmes väntan… på vad? Vi visste inte riktigt… Så helt plötsligt rör det på sig och vi ska iväg. En kille säger att vi ska åka i konvoj till hamnen och vi ska följa efter honom. Ok, det hade ju gått bra om han bara lugnat sig lite så alla han sitta upp på sina motorcyklar, men se det gjorde han inte för nu var det bråttom. Han försvann och där stod vi och visste inte vad vi skulle göra, köra eller vänta. Vi körde, alla på rad, såg rätt mäktigt ut måste jag säga! Så helt plötsligt efter någon km så kommer han farande från någonstans och tar över täten till hamnen ca 13 km bort.

Det som är vanligt här är att det finns ngn så kallad ”fixare” som hjälper till så att vi kommer rätt och att inte något missas när man ska lämna landet. Det är ju både för oss personligen och för bilen så det är mycket papper hit och dit. Självklart så är detta inte gratis. Så en annan kille verkar ta över när vi kommer fram och ska hjälpa oss i utcheckningsprocessen. Detta var det absolut rörigaste jag varit med om hittintills på resan. Vi blev skickade från den en luckan till den andra och ibland när vi kommit till ett ställe så var det fel( trots fixare) och vi fick snabbt gå till en annan lucka. Jag bara skrattade till slut och vi såg nog mer ut som en förvirrade skolklass på skolresa som tappat sin fröken … förutom detta så fick vi hela tiden flytta på oss för det kom killar som drog stora kärror med väskor som skulle till passagerarbåten. Folk trängdes och det var en otrolig volym, skrik och prat och svett och åter svett. Alla ville fram först. Det var dessutom ca 38C varmt.

Vi skulle ju både checka ut oss själva och bilen och sen skulle bilen köras till pråmen som skulle ta den till Sudan. Vid ca 13.30 var vi klara och totalt utpumpade men nöjda att vi var så långt komna nu. Bilarna och motorcyklarna var framkörda för att senare lastas på pråmen. Nu återstod att vänta till vår båt skulle gå och det skulle bli först när pråmen var färdiglastad och det visste vi ju inte alls hur länge det skulle ta. En otrolig mängd av gods skulle med. Det finns nämligen ingen landväg mellan Egpten och Sudan. De stackars killarna som drog kärror med grejer ner till pråmen var helt genom svett och jobbade otroligt bra i denna hetta som det var vid kajen! Det var en volym vid lastningen som inte går att beskriva, alla skrek i mun på varandra, dispyterna var många och intensiva, det förstod vi fast vi inte kan arabiska… ibland var det nära till slagsmål så någon fick gå emellan och lugna ner det hela.



Vi beslutade oss för att gå på båten för att äta den måltid som ingick i biljettpriset, och vänta där tills bilarna skulle lastas på pråmen. Men att ta sig in på båten var inte det lättaste.. folk bara tryckte på, alla skulle in och på samma gång visst , det bar på jätteväskor och kartonger och jag började verkligen undra hur detta skulle gå… men vi tog oss fram till ”diningroom” och fick faktiskt ett bord. Fick då veta att detta var första klass och vi skulle igentligen äta i ”diningroom” en trappa ner. Men om detta var första klass HUR ser då andra klass ut….. som tur var så sa den trevlige kyparen att vi fick sitta kvar och äta om vi betalade 5 pund extra! Och det var det värt! Jättegod mat, soppa, ris, grönskaker, bröd och frukt.

Jag var nyfiken på var vi skulle kunna sova så när vi ätit så gick vi upp på däck.. där var det redan fullt med folk, och väskor och kartonger och kartonger och väskor …alla hade markerat sin hörna med allt sitt bagage så det gick knappt att gå. Jag började nästan misströsta om att vi skulle få någonstans att sova. Men vi hittade en plats ca 60 -70 cm bred och där ställde vi ner vår ryggsäck med våra liggunderlag. Försökte lite fint få en bit till av mannen bredvid mig som satt där i sin vita fina ”långskorta” vit mössa och sitt radband… men han ville inte gärna flytta förstod jag på hans gester. Nå, vi får avvakta. Klockan blev sex innan bilarna var lastade på pråmen och vi kom iväg! Pråmen som skulle tagit bilarna och motorcyklarna blev full så det blev en pråm till som lastades. Pråmen tar 2 dagar så vi skulle få vänta en dag i Wadi Halfa på bilarna.