Det här inlägget blir lite annorlunda men vi vill göra det i alla fall…
Igår vaknade vi tidigt och steg upp för att se soluppgången över sanddynerna i Sossusvlei. Jag har aldrig varit förtjust i tidiga mornar men ibland så måste man bara upp och idag var det en sådan dag!
Det var mörkt när vi lämnade vår sovplats. Vi hade 66 km att köra till den yttersta platsen och då var de sista 20 km ”off road”. Sakta började det ljusna. Vi började se konturerna av de enorma sanddynerna. De högsta är över 300 meter och vi kunde ana hur vackra det var! Högsta tillåtna hastighet var 60 km för att där fanns även djur vid vägen. Ett helt gäng antiloper gick och åt av det gröna gräset efter vägkanten. En del skuttade och hoppade som om de tog glädjeskutt för att visa oss att de också tyckte om denna nya morgon!
Solen hade precis kommit upp när vi kom fram till Sossusvlei och parkerade bilen. Det är nästan omöjligt att beskriva hur vackert det var! Allt var tyst, någon enstaka fågel kunde vi höra kvittra och några till morgonglada turister kunde vi se. Vi började vandringen upp för den stora sanddynen… solen gjorde att sanden skiftade i olika färger och skuggor gjorde olika mönster. Vi njöt av det vi såg! Vilken fantastiskt natur vår Skapare gjort! Och så många olika sätt som vi kan se och njuta av den! Det blev en dag att minnas och lägga till alla andra fina reseminnen. När jag ser allt detta så kan jag förundras över att Han trots detta satte människan så högt!?! Han skapade människan till sin avbild och för att vi skulle kunna se och njuta av allt detta! Jag känner mig ödmjuk och tacksam inför detta och inför livet! Davids pappa och min svärfar, som jag nästan alltid kallade Pappa Jonas, fick leva ett långt liv, han blev 94 år. Men för tre veckor sedan fick han somna in och vakna till en ”annan morgon”!! Hans trötta kropp har fått vila och vi tror att han längtade efter det. Vi träffade honom sista gången den kväll vi lämnade Östersund för denna långresa! Han sa farväl åt oss då och inget öga var torrt när vi skiljdes åt! Jag kan än se när han och Matti står i köksfönstret och vinkar åt oss när vi åker iväg... Svärfar, som inte såg så bra de sista åren, får hjälp av Matti att lokalisera var vi var ute på gatan. Vi tror att han visste att det var sista gången vi träffades! David fick ha sin pappa i över 60 år och jag fick förmånen att känna honom i över tolv. David har gett mig många små glimtar om sin pappa och bland annat hans förmåga att hitta på egna sagor när de var barn… Jag tyckte alltid om att hälsa på Pappa Jonas/svärfar och tyckte särskilt om de stunder när han ville diskutera Guds tron, kyrkan, mission och mitt arbete med invandrare. Jag tror jag tyckte om det lite extra för det påminde mig också om min egen far och våra diskussioner i vårt hem. Svärfar verkade må extra gott om han kunde få till en lite ”hetare” diskussion och när jag blev ivrig…ja då småskrattade han. Men jag tror han tyckte om att vi kunde prata med varandra som vi gjorde. Det var liksom befriande att få vädra tankarna. Att sen sitta runt köksbordet och be tillsammans är stunder både jag och David minns med glädje och tacksamhet.
Han fick ett långt och rikt liv och det märktes att han var nöjd med att leva att han liksom hade ”gjort sitt”. Pappa Jonas har fått en ny vacker morgon och vi tror nu att han har det bra!
Vi tänker på hela stora familjen som nu idag träffas i Östersund! Tankarna är hos er idag! Stora kramar till er alla men särskilt till Mamma Matti!
Igår vaknade vi tidigt och steg upp för att se soluppgången över sanddynerna i Sossusvlei. Jag har aldrig varit förtjust i tidiga mornar men ibland så måste man bara upp och idag var det en sådan dag!
Det var mörkt när vi lämnade vår sovplats. Vi hade 66 km att köra till den yttersta platsen och då var de sista 20 km ”off road”. Sakta började det ljusna. Vi började se konturerna av de enorma sanddynerna. De högsta är över 300 meter och vi kunde ana hur vackra det var! Högsta tillåtna hastighet var 60 km för att där fanns även djur vid vägen. Ett helt gäng antiloper gick och åt av det gröna gräset efter vägkanten. En del skuttade och hoppade som om de tog glädjeskutt för att visa oss att de också tyckte om denna nya morgon!
Solen hade precis kommit upp när vi kom fram till Sossusvlei och parkerade bilen. Det är nästan omöjligt att beskriva hur vackert det var! Allt var tyst, någon enstaka fågel kunde vi höra kvittra och några till morgonglada turister kunde vi se. Vi började vandringen upp för den stora sanddynen… solen gjorde att sanden skiftade i olika färger och skuggor gjorde olika mönster. Vi njöt av det vi såg! Vilken fantastiskt natur vår Skapare gjort! Och så många olika sätt som vi kan se och njuta av den! Det blev en dag att minnas och lägga till alla andra fina reseminnen. När jag ser allt detta så kan jag förundras över att Han trots detta satte människan så högt!?! Han skapade människan till sin avbild och för att vi skulle kunna se och njuta av allt detta! Jag känner mig ödmjuk och tacksam inför detta och inför livet! Davids pappa och min svärfar, som jag nästan alltid kallade Pappa Jonas, fick leva ett långt liv, han blev 94 år. Men för tre veckor sedan fick han somna in och vakna till en ”annan morgon”!! Hans trötta kropp har fått vila och vi tror att han längtade efter det. Vi träffade honom sista gången den kväll vi lämnade Östersund för denna långresa! Han sa farväl åt oss då och inget öga var torrt när vi skiljdes åt! Jag kan än se när han och Matti står i köksfönstret och vinkar åt oss när vi åker iväg... Svärfar, som inte såg så bra de sista åren, får hjälp av Matti att lokalisera var vi var ute på gatan. Vi tror att han visste att det var sista gången vi träffades! David fick ha sin pappa i över 60 år och jag fick förmånen att känna honom i över tolv. David har gett mig många små glimtar om sin pappa och bland annat hans förmåga att hitta på egna sagor när de var barn… Jag tyckte alltid om att hälsa på Pappa Jonas/svärfar och tyckte särskilt om de stunder när han ville diskutera Guds tron, kyrkan, mission och mitt arbete med invandrare. Jag tror jag tyckte om det lite extra för det påminde mig också om min egen far och våra diskussioner i vårt hem. Svärfar verkade må extra gott om han kunde få till en lite ”hetare” diskussion och när jag blev ivrig…ja då småskrattade han. Men jag tror han tyckte om att vi kunde prata med varandra som vi gjorde. Det var liksom befriande att få vädra tankarna. Att sen sitta runt köksbordet och be tillsammans är stunder både jag och David minns med glädje och tacksamhet.
Han fick ett långt och rikt liv och det märktes att han var nöjd med att leva att han liksom hade ”gjort sitt”. Pappa Jonas har fått en ny vacker morgon och vi tror nu att han har det bra!
Vi tänker på hela stora familjen som nu idag träffas i Östersund! Tankarna är hos er idag! Stora kramar till er alla men särskilt till Mamma Matti!
1 kommentar:
Kikko, idag rinner tårarna över din vackra ord och tankar, kram Barbro
Skicka en kommentar