VISUM?

Förhoppningsfulla, men redan lite luttrade efter tidigare ambassadbesök (Istanbul), satte vi oss i taxin med Khaled som chaufför. Måste säga innan jag fortsätter, att han är en toppen chaufför ( vi är inte rädda fast vi kanske borde vara det i denna galna trafik). Han har även ett ordinarie jobb som lärare. Det är mycket vanligt här i Kairo att som familjeförsörjare måste man ha två jobb för inkomsten är låg och det kostar att leva här oxå. Vi fick vårt brev från svenska ambassaden och ställde färden till Sudans ambassad. En otroligt oansenlig ambassad som låg i källarplan på ett hus och skylten var nästan obefintlig. Vi frågar en man om vi får visumet på eftermiddagen ( eftersom det varit problem förra veckan och Khaled ville veta när han skulle hämta oss) Svaret blir ja!!!!
Vi väntar på vår tur, och bredvid mig på bänken sitter en blond svensk kille som inte var så säker på att vi skulle kunna få det idag… Tyvärr så hade han rätt! EN VECKA får vi vänta! Nämen detta kan inte vara möjligt? Det går inte!!!! Vi vill inte vara här så länge och vi ska ju med båten!! Men vem bryr sig om det? Vi får i alla fall göra ansökan, som det först verkade som att vi inte skulle få göra idag heller. När vi lämnar in alla papper till mannen i luckan så säger vi lite försiktigt men bestämt: ” vi kan inte vänta en vecka för vi har en båt vi ska åka med.” efter en stunds argumentation säger han: Kom tillbaka om två dagar, torsdag! Vi tackar ödmjukast, pratar med den blonde diplomaten, som bestämt att han ska stå kvar där tills han får sitt visum… undrar om han står där än…

Vi vet inte om mannen bakom luckan sa två dagar för att vi skulle bli lite gladare och lämna honom eller om vi verkligen kan få det då!?! Det återstår att se…

Innan vi åkte hem till bussen, så råkade vi ut för en attack i försäljningsteknik av första klass, av en ”doktor” som sålde naturoljor för olika krämpor. Detta är förövrigt inte ovanligt här och det är ofta bra saker de säljer. Han var otroligt slagfärdig och skicklig, vi var törstiga och lite nere, så alla som var positiva kändes roligt att träffa, men det höll på att bli vårt fall! Men ser ni, där gick han på pumpen. Mellergård tände till och inte ett pund fick mannen, fast han verkligen gjort allt för att vi skulle bli lurade. Ursäkta mig, om jag låter lite ettrig, men en annan gång kan jag berätta hur han gjorde, och det var att luras, jag lovar. Vi har träffat flera som blivit lika behandlade och varit minst lika upprörda, och dessvärre inte ”vågat” annat än köpa i ren frustration. Det handlar inte om sättet att pruta och göra affärer i den här delen av världen, det vet vi hur det fungerar och accepterar, utan det är ett sätt att gå på turister som enbart ger negativt effekt. Jag tror att ni som kanske varit hit förstår oss. Jag kan även tro att det är vi som turister som förstört en del och gjort detta sätt att sälja möjligt. Men den diskussionen kan vi ta när vi kommer hem igen. Vi kommer att vara mer försiktiga en annan gång om den gången kommer, och det gör den säkert om vi befinner oss på typiska turistmål.
Det gäller att säga nej, artigt men bestämt redan från början.