Vi har förflyttat oss från Rom till Genua med tåg. Sista delen av vårt ”backpackers liv”. Att stå där vi en järnvägsstation med ryggsäcken på ryggen, sega i kroppen av att inte vara vana att bära all packning med sig och dessutom inte vet hur långt man nu måste gå för att hitta en säng att sova i, är en annorlunda upplevelse. Vi klarade det i Rom så det ska nog gå bra här också och ja, det gick till och med fortare att hitta ett ledigt hotell här.
Vi vandrade gatan upp och gick in på ett enstjärnigt hotell (lagomt pris hoppas vi) Albergo Argentina. Hotellet låg i ett gammalt fint hus. Det hade ett rum ledigt, så det bara stod där och väntade på oss! Det var enkelt, men ett charmigt gammalt hur och fräscht på alla vis.
Hotellets ägarinna, Angela ”gjorde” också att vi trivdes bra. Hon är den första italienska som gjort det möjligt att förstå vad hon säger trots att hon inte kunde någon engelska. Hon pratade med hög och intensivrösst, använde gester och miner, mycket skratt och det helt otroliga var att vi dessutom förstod henne! Makalös kvinna! Verkligen rätt kvinna på rätt plats! Vi hade trott att det skulle bli en natt på hennes hotell men det blev tre!!! Vi tyckte om Genua med en gång och det kändes lite mer hemtrevlig än Rom, kanske för att stan inte är lika stor. Vi vandrade runt på de små gatorna och bara njöt av alla vackra hus och utsmyckningar. Provade italiensk pasta och så glass förståss.
Men nu till vår orsak varför vi är i Genua. Vi hoppades på att få hämta vår bil i hamnen. Den skulle ha anlänt den 30 maj enligt båtföretagets hemsida. Vi hade mailat två gånger till vår agent här men inte fått något svar så vi undrade om något var fel….
På onsdagsmorgonen gick vi med karta och GPS till den adress som vi prickat in som kontoret för Georgio Fenati C. Det gick bra att hitta och det blev en promenad på ca 4-5 km. Det som blev en utmaning var att det var fel adress…. Puh.
Här måste jag få klaga lite… jag blir väldigt förvånad att de har stora företagshus men olika internationella shippingbolags kontor samlade i ett och där receptionisten som borde kunna ge information, inte kan ett ord engelska!!! Vi försökte i två närliggande byggnader, men ingen kunde engelska. Vi försökte förklara men insåg att vi inte hade samma förmåga som vår värdinna att göra oss förstådda, och de hade inte heller den gåvan tydligen. Tillslut inne på en avdelning träffade vi på en ung kille som kunde någorlunda engelska och hjälpte oss att hitta rätt adress. Vi hade alltså gått alldeles för långt och nu var det bara att traska tillbaka. Om ni undrar varför vi går hela tiden… så är det så att vi har suttit och åkt bil så mycket under detta år så vi tycker faktiskt det är skönt att gå.
Efter en hel del ”fel” gående så kom vi till företaget som skulle hjälpa oss med att få ut vår bil. Vi hade mailat två gånger och inte fått svar, mer än att en person visade att hon vidarebefordrat det till en annan på avdelningen, men inget svar till oss. så när vi suttit där och väntat på ”någon”, som visade sig vara Paolo Fenati, och en av ägarna, så undrade han var våra dokument var och var bilnycklarna var. Återigen inte det man vill höra…. Vi svarade att dokumenten skulle skickats för en månad sen från Kapstaden tillsammans med bilens nycklar och borde finnas här!?!??! Det blev lite förvirring en stund, hög volym på den italienska diskussionen mellan denne Paolo och en av medarbetarna. Vi kände lite oro och irritation i kroppen och hoppades att det inte var som det lät…vi var ju inte alldeles nöjda med hur vi informerats, eller helt enkelt glömts bort att informeras, om båtturerna och förändringar, när vi skulle lasta bilen i Cape Town. Skulle det bli krångel nu också (ett inte alls angenämt problem)… visserligen löser sig det mesta tillslut men tills detta ”tillslut” är ett faktum är det nervöst. Så säger Paolo till oss:
- Vi visste inte att ni skulle komma idag för då hade vi gjort klart med bilen och tagit ut den! Då kände jag hur adrenalinet rann till:
- Vi har mailat två gånger till er och förklarat var vi är och vill ha svar på när vi ska komma till Genua eftersom vi sett att båten anlänt och är avlastad, men inte fått något svar!?
Han ”låtsades” inte förstå vad jag sa eller så var det ett försök att prata bort den pinsamma situationen.
Vi hade dessutom fått information i Cape Town om att de skulle lämna alla uppgifter till Italien och att de sedan skulle kontakta oss, vilket det alltså inte gjort eller ens svarat på våra mail. Så om vi inte självmant gått hit denna dag så vet jag inte hur vi skulle fått del av informationen!?! Dokumenten fanns också helt plötsligt, även den viktiga Carnet de passages för bilen, så det hade alltså fått dem men kanske glömt bort att kommunicera med varandra?!?!
Det enda lilla molnet på himlen som nu kvarstod var att torsdag var en ”Public holiday” här i Italien vilket gjorde att ingen i hamnen eller kontoret jobbade, alltså samma sak som vi råkat på i Cape Town. Så det var bara att återkomma på fredag morgon kl. 9.00, svensk tid sa Paolo.
Vi vandrade gatan upp och gick in på ett enstjärnigt hotell (lagomt pris hoppas vi) Albergo Argentina. Hotellet låg i ett gammalt fint hus. Det hade ett rum ledigt, så det bara stod där och väntade på oss! Det var enkelt, men ett charmigt gammalt hur och fräscht på alla vis.
På onsdagsmorgonen gick vi med karta och GPS till den adress som vi prickat in som kontoret för Georgio Fenati C. Det gick bra att hitta och det blev en promenad på ca 4-5 km. Det som blev en utmaning var att det var fel adress…. Puh.
Här måste jag få klaga lite… jag blir väldigt förvånad att de har stora företagshus men olika internationella shippingbolags kontor samlade i ett och där receptionisten som borde kunna ge information, inte kan ett ord engelska!!! Vi försökte i två närliggande byggnader, men ingen kunde engelska. Vi försökte förklara men insåg att vi inte hade samma förmåga som vår värdinna att göra oss förstådda, och de hade inte heller den gåvan tydligen. Tillslut inne på en avdelning träffade vi på en ung kille som kunde någorlunda engelska och hjälpte oss att hitta rätt adress. Vi hade alltså gått alldeles för långt och nu var det bara att traska tillbaka. Om ni undrar varför vi går hela tiden… så är det så att vi har suttit och åkt bil så mycket under detta år så vi tycker faktiskt det är skönt att gå.
Efter en hel del ”fel” gående så kom vi till företaget som skulle hjälpa oss med att få ut vår bil. Vi hade mailat två gånger och inte fått svar, mer än att en person visade att hon vidarebefordrat det till en annan på avdelningen, men inget svar till oss. så när vi suttit där och väntat på ”någon”, som visade sig vara Paolo Fenati, och en av ägarna, så undrade han var våra dokument var och var bilnycklarna var. Återigen inte det man vill höra…. Vi svarade att dokumenten skulle skickats för en månad sen från Kapstaden tillsammans med bilens nycklar och borde finnas här!?!??! Det blev lite förvirring en stund, hög volym på den italienska diskussionen mellan denne Paolo och en av medarbetarna. Vi kände lite oro och irritation i kroppen och hoppades att det inte var som det lät…vi var ju inte alldeles nöjda med hur vi informerats, eller helt enkelt glömts bort att informeras, om båtturerna och förändringar, när vi skulle lasta bilen i Cape Town. Skulle det bli krångel nu också (ett inte alls angenämt problem)… visserligen löser sig det mesta tillslut men tills detta ”tillslut” är ett faktum är det nervöst. Så säger Paolo till oss:
- Vi visste inte att ni skulle komma idag för då hade vi gjort klart med bilen och tagit ut den! Då kände jag hur adrenalinet rann till:
- Vi har mailat två gånger till er och förklarat var vi är och vill ha svar på när vi ska komma till Genua eftersom vi sett att båten anlänt och är avlastad, men inte fått något svar!?
Han ”låtsades” inte förstå vad jag sa eller så var det ett försök att prata bort den pinsamma situationen.
Vi hade dessutom fått information i Cape Town om att de skulle lämna alla uppgifter till Italien och att de sedan skulle kontakta oss, vilket det alltså inte gjort eller ens svarat på våra mail. Så om vi inte självmant gått hit denna dag så vet jag inte hur vi skulle fått del av informationen!?! Dokumenten fanns också helt plötsligt, även den viktiga Carnet de passages för bilen, så det hade alltså fått dem men kanske glömt bort att kommunicera med varandra?!?!
Det enda lilla molnet på himlen som nu kvarstod var att torsdag var en ”Public holiday” här i Italien vilket gjorde att ingen i hamnen eller kontoret jobbade, alltså samma sak som vi råkat på i Cape Town. Så det var bara att återkomma på fredag morgon kl. 9.00, svensk tid sa Paolo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar