SÅ GÅR DET NÄR MAN SKA PACKA...

Idag  har vi tagit oss an packning av gästrummet och de två garderoberna. Hur är det möjligt att man kan ha så  mycket saker i två garderober och ändå inget ha när man ska ha det?  Lampor, prydnader, pjäxor, papper, böcker, sybehör, skor, gardinstång, våtvägg... ja, vad har jag glömt tro... kläder oxå förståss. David  han förlorade sig i en låda med saker och ting från 1975. Urklipp, kort, visum, böteslapp på arabiska, dagbok, klistermärken. Det slutade eller började med att vi tog oss en kopp kaffe och intog soffan.
David hade högläsning ur sin resedagbok från 1975
när han och Ingemar försökte ta sig till Yemen  med en "split buss", VW buss T1, men fick vända i Beirut!  Dom fick inte visum till Saudi Arabien, pga av de dåliga vägarna, var förklaringen på ambassaden. Kanske tur med tanke på att Davids "sandladders" var två brädor som Bengt sponsrat med. De fick användning av dem en gång i Turkiet när de skulle köra ner till en strand, men de hade sina begränsningar  och hade kanske inte klarat Sauidi. Spännande iallafall att höra om resan och se tidningsurklipp  ur LT  och ÖP.  Tiden går fort när man har roligt, så nu har vi faktiskt åkt fram och åter till Beirut över dagen...  inte konstigt att jag har ont i ryggen och tänker inte göra något mer vettigt den här kvällen.
Ps. För er som kanske undrar, så hösten -78 genomförde David sin resa till Yemen och Taiz men då med annat ressällskap och en annan buss VW T2. Med på resan var bl.a systern Ulla! Allt gick inte smärtfritt den gången heller. När de kom in i Yemen fick de lov att lämna bussen vid gränsen i öknen (med tre i sällskapet kvar i bilen)  och David och Ulla liftade 75 mil för att få ordning på några papper och sen tillbaka till bussen. På Luciadagen och Pappa Jonas födelsedag rullade de in i Taiz. Ds