ALLA VÄGAR BÄR TILL ROM

Vi har landat i Rom och har varit som ”riktiga” turister nu under några dagar! Åkte på guidad tur, vandrat med tusentals andar turister, blivit helt imponerad över de fantastiska byggnader som Rom har! Att det finns så många människor på ett ställe trodde vi inte var möjligt. Kändes som att det var mer än i Etiopien till och med… enda skillnaden är att här känns det som att över vägande är turister. Vi har bott på hotell nu snart tre nätter så vi längtar efter vår buss nu!
Jag har ju skrytit om att inte ha varit sjuk en enda dag under hela resan, och det var sant tills igår! Här har man klarat sig genom åtskilliga länder och inte känt någon tendens till magont. Men i Rom hände det! Tillbaka i Europa! Så kan det gå, men det var inte så allvarligt men tillräckligt för att vi valde stanna en dag till i Rom, för en tågresa kändes inte alls lockande idag. Imorgon åker vi i alla fall vidare.

Påve som påve...

Gumma som gumma...

MÖTEN…

Så har vi kommit till sista dagen på den Afrikanska kontinenten…för denna gång!?! Så vill vi tänka när vi varit med om något fantastiskt, eller hur?!Det är ju inte slut på vår långresa ännu egentligen, men att nå Afrika och Afrikas sydligaste spets har vi avklarat av. Vi kommer att resa vidare med vår Syncro till Sverige när vi hämtat den i Genua, Italien. Det blir alltså flyg till Rom och tåg till Genuas hamn där vi hoppas bussen ska vänta på oss. trots att vi har tid kvar ännu så känns det nu som att vi gjort det mesta som vi tänkt under den här resan.
Sista veckorna i Addis, där vi fått vila upp lite (ursäkta om det låter lite konstigt när man varit ledig i snart ett år) har varit väldigt skönt. David var rätt trött på körandet och vi insåg när vi kom hit och slappnade av lite mer, att intrycken varit många och man måste bara få ta in i allt i lugn och ro. Jag ska inte göra ett riktigt avslut på bloggen nu, för vi kommer att skriva lite till men kanske intet lika ofta som vi gjort tigigare under resans gång.
Möten, har jag skrivit som rubrik, och det är nog det som jag mest kommer att tänka på när jag ser tillbaka på resan. Alla dessa möten med fantastiska människor i alla de länder vi passerat! Ingen person lik den andra, olika levnadsförhållanden och vitt skilda möjligheter att ta sig fram i världen. Men de kommer att leva vidare med oss genom våra bilder och vår dagbok.
Med ett visst vemod så packar vi nu ihop våra ryggsäckar och flyger till Italien. Vill ni följa med oss vidare så Varsågoda! Vi har ytterligare ett par månader kvar innan vi är hemma på Frösön och där vi ska göra ett riktigt avslut på resan. Skulle ni ändå välja att kliva av här, så vill vi säga jättetack till er alla som läst, kommenterat och varit med oss på olika sätt!
Här gärna av er om ni blivit ressugna efter att följt vår blogg! Det är inte omöjligt att göra en sån här resa, det har ni väl insett nu eller hur? Det är värt hur mycket som helst att få ha varit med om detta och jag vill verkligen råda er att börja fundera på det för egen del. Det blir ett minne för livet!

DET HÅRDA LIVET… MEN DET FINNS HOPP!!

Ha inte för bråttom nu utan ta tid och läs om en ung kvinnas svåra väg…
Läst till sista raden… är mitt förslag!
Vi kallar henne för Fewen. När hon var liten skildes hennes föräldrar
och hon bodde med sin mamma i en medelstor stad i Etiopien. Familjen
var fattig och hennes mamma var alkoholiserad. Fewens år som liten
flicka var tuffa år. Mamman träffade en ny man och det visade sig att
han slog Fewens mamma och det gjorde han även när hon såg på. Hon
försökte protestera vilket inte uppskattades av den nya mannen som
blev arg och sa att om han skulle bo kvar ville han inte ha den
flickan i huset. Mamman som ofta var drucken, var kär i den nya mannen
och valde honom före sin dotter. Fewen blev "utkastad" från sitt eget
hem och det hårda livet på gatan började tidigt för henne. Nu och då
fick hon lite pengar av sin mamma men för att överleva kände hon att
det inte fanns några val utan hon började så småningom sälja sin
kropp. Under några år bodde hon kvar i samma stad som sin mamma men
kontakten blev allt glesare och Fewen började också själv med droger
och alkohol. Hon var en tuff tjej och det blev ofta slagsmål när hon
var drucken. Som många andra ungdomar kom hon till Addis Abeba men där
livet inte blev lättare. Hon var både alkohol- och drogmissbrukare,
fullfjädrad tjuv och prostituerad. Fewen kom så småningom i kontakt
med en organisation som arbetar med kvinnor i riskzonen och de
försökte under flera år att hjälpa henne men lyckades inte. Hennes
drogberoende var för starkt att hon återföll gång på gång och de "gav
upp". När de tyckte att de inte kunde göra mer tog det med sig Fewen
till Kazala, så heter den kvinna som är ansvarig för EHBC Women
Rehabilitation and Training center.
Fewen var mycket nedgången både fysiskt och psykiskt och i stort behov
av hjälp. En lång process påbörjades och som skulle fortgå under flera
år. Ja, Fewen har fortfarande saker som hon behöver stöd och hjälp i.
Hon som levt större delen av sitt unga liv på gatan, visste inte vad
ett hem var eller hur man umgås socialt. Det var länge sedan som hon
haft en egen bostad och egna möbler. Hon hade blivit tuff och när hon
var drogpåverkad, som hon ofta var, ledde det ofta till slagsmål och
hon hamnade hos polisen. Hon var ökänd bland de prostituerade i sitt
område. Alla visste vem hon var.
Kazala och övriga i projektet gjorde allt det som de kunde för att
hjälpa henne, både med bostad, nödvändiga möbler och husgeråd men
först och främst visade de henne kärlek! Något som hon fått lite av i
sitt unga liv.
Hon kunde inte börja en kurs i projektet med en gång, men fick komma
och vara med ändå. Vissa dagar gick bra men andra så var hon
frånvarande och det var många gånger som Kazala fick betala för att
hjälpa henne ur svåra situationer hon hamnat i. Fewen fick en särskild
vän i en av de svenska volontärer som fanns i projektet under en
period. Hon hade fått ett särskilt hjärta för Fewen och visade henne
också förtroende. En dag när Fewen och Kazala var inbjudna på lunch
till volontären såg de att Fewen inte var riktigt glad. När de frågade
om något var fel så sa hon att: Trots att jag gjort allt jag gjort och
jag fortfarande har problem så bjuder ni in mig till ett fint hem
fullt med fina saker, och ni litar på mig att jag inte ska stjäla!
Ingen har litat på mig eller visat mig kärlek som ni gör!! Det var
små men viktiga frön som såddes hela tiden!
Över tre år har gått och det har varit många upp och nergångar. Men
det har långsamt förändrats och nu vill Fewen inte leva som hon gjort
tidigare! Hon kommer mer regelbundet och trots att hon i början sa att
allt hon kunde göra, var att hjälpa till och sopa, så är hon nu en av
dem som de tänkt ska var med i kaféet som de hoppas få öppna snart.
Kazala berättar att hon också är duktig på att brodera och att hon
lärde sig en del matlagning under tiden hon deltog i det andra
projektet , vilket hon nu har nytta av.
Jag träffade Fewen för första gången för två år sedan och jag träffade
henne igen för några dagar sedan. Jag ser och förstår att hon haft en
tuff tid men hon är gladare och lugnare och när vi blir bjudna på lite
"provfika" i kaféet är det hon som gjort de goda pizzabitarna. Det
finns fortfarande saker som hon måste få ordning på i sitt liv men
sakta, sakta går det framåt. Återigen har hon bostadsproblem men idag
pratar hon med Kazala och hon har också fått andra bra kontakter som
hon kan få stöd hos när det blir för svårt. Fewen som också vill vara
en kristen idag verkar, när jag ser henne, lugnare och tryggare. Hon
har bra uppbackning av personalen i projektet och även andra som hon
kan vända sig till om hon behöver dem, men som först och främst visar
henne kärlek!
Det här är en av många berättelser om kvinnor som fått hjälp genom
projektet. Den är tyvärr inte unik, för det finns många som är och har
varit i samma situation som Fewen.
Kazala berättar för mig att det är ca 500 personer som genom åren
deltagit och för många har det inneburit ett helt nytt liv. Men det är
viktigt att säga att inget sker på en gång utan det krävs oändligt
mycket tålamod och mycket kärlek. När jag sitter och pratar med Kazala
så hör och förstår jag, den kärlek och nöd för dessa kvinnor, som är
drivkraften hos henne. Hon har också en personal som är fantastiskt.
De arbetar oförtrutet vidare år efter år med ett enormt tålamod! De är
värda all beundran! Jag förstår också att det är många bakslag och
tunga dagar, men att de ändå har förmågan att se de små framstegen hos
flickorna och inte ge upp i sitt arbete. Det är med Guds hjälp, säger
Kazala, som det är möjligt att hjälpa dessa kvinnor till ett värdigt
liv och till att återfå självrespekt och tro på framtiden. Vi är
tacksamma för att vi har möjlighet att arbeta med dessa kvinnor!
Lite kort om projektet:
EHBC Women Rehabilitation and Training center har ekonomiskt stöd,
först och främst från Erikshjälpen, Sverige men även ett flertal
kyrkor i Sverige är engagerade. De som deltar i utbildningen vid
centret, får bl.a. lära sig sömnad, tillskärning och bakning. De får
möjlighet till undervisning, samtal och stöd i det dagliga livet.
Kvinnorna säljer sina produkter som bl. a består av fina handbroderade
dukar men olika mönster, tunikor med typiska etiopiska mönster,
kryddor etc. De tar även upp beställningar om så önskas. Det nya
kaféet är tänkt att vara en del i utbildningen, träning för tjejerna
men också förhoppningsvis en inkomstkälla till att kunna fortsätta
bedriva detta viktiga och beundransvärda arbete.
Det finns utgifter som inte täcks av den budget som finns och även
andra hjälpbehövande, men som inte är deltagare i projektet, som får
stöd och hjälp via Kazala. Därför kan det behövas extra ekonomiskt
stöd ibland. T. ex så har många som kommer problem med bostad,
barnens skolgång, medicin kostnader och utgifter som de inte klarar
förrän de börjar få inkomst genom sitt nya hantverk. Kazala och hennes
personal arbetar mycket professionellt i bemötandet av sina deltagare
men med stort hjärta. Innan någon får den hjälp de efterfrågar så tar
de reda på de faktiska förhållanden som de lever i, gör även hembesök,
och utifrån det gör de sedan en bedömning hur personens hjälpbehov
ser ut.
Du som läst detta och känner att DU gärna skulle vilja vara med och ge
ett bidrag, en engångssumma eller varje månad, maila mig på
swedenafrica@gmail.com så ska jag förmedla kontakten och du kan få
mer information om vilka behov som finns. Ditt stöd behövs!

NÄSTAN HEMMA...

Så har vi landat i Addis Abeba igen. Vi kom i lördags och har haft fina dagar. Första dagen hade vi en härligt försenad påskmiddag med släkt och vänner! Sen har vi inte gjort mycket mer... luften har gått ur lite och vi bara njuter av att   vara här! Imorgon åker syster och svåger hem men de är kul att fått ha några dagar tillsammans! Jag kanske inte skriver så ofta nu men några inlägg ska det bli ändå.
Vi återkommer!